Hej bloggen!
Jag använder denna sida till att bearbeta många känslor och händelser, både positiva och negativa. Jag måste skriva av mig om något som är väldigt känsligt då det gäller en förälder som numera är avliden, nämligen min kära pappa.
Mina föräldrar separerade när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Pappa träffade en ny kvinna som han sedermera gifte sig med. Hon hade två barn och pappa hade två barn sedan tidigare. Alla som har bonusfamiljer med styvföräldrar och styvsyskon vet att detta kan vara en komplicerad historia.
Nåväl, jag älskade min pappa under min uppväxt och såg upp till honom väldigt mycket! Något som jag däremot saknade var att få höra att jag var duktig på något. När jag var fem år började jag på ridskola och gick där i tio år. När jag gick i femte klass köpte han en häst tillsammans med en bonde han bodde granne med. Där tillbringade jag hela dagarna de helger jag var hos honom. Satt i stallet, red ut i skogen på de banor som kuskarna brukade använda sig av vid sin träning. Men aldrig någonsin hörde jag att jag var duktig på att rida vad jag kommer ihåg. Däremot när jag blev äldre fick jag ofta höra hur duktig bondens dotter var på att rida och alla tävlingar hon deltog i. Då hade jag slutat rida och flyttat till en annan stad med min mamma och syster.
Samma visa när jag fick barn. Jag fick alltid höra hur duktiga min ena styvsysters döttrar var, de tävlade i badminton men aldrig att jag hörde något om mina barn eftersom pappa och hans fru nästan aldrig var och hälsade på hos oss då det var långt att resa och han hade alltid massa byggprojekt hemma. Det gick många år mellan besöken. Han sa i och för sig när man berättade någon om dem att de var lik morfar. Vet ju ändå att han tyckte mycket om dem. Kände dock alltid att hans ”nya” fru och hennes familj var viktigare. Nu är detta MIN KÄNSLA, men den är enormt viktig här.
Många gånger var jag så besviken på pappa och jag vet till och med att jag sa att om pappa dör så kommer jag inte att åka på hans begravning… Detta var ju mitt sårade lilla Kajsa som pratade som bara skrek se mig, älska mig, bekräfta mig!!! Självklart älskade jag fortfarande min pappa men kände mig så sviken många gånger. Nu väljer jag att inte skriva allt som hänt av hänsyn till andra inblandade.
Näst sista gången jag pratade med pappa i telefonen blev vi osams om en så simpel sak som politik och sjukskrivningar… Jag hade ju själv varit utbränd under en lång period och kämpat mig tillbaka med hjälp av terapi och jäklar anamma. Det krävdes mycket blod, svett och tårar men det gick och jag pluggade om till ett nytt yrke. Vi pratade om de många sjukskrivningarna och hur många bara fick gå sjukskrivna år efter år utan hjälp. Pappa sa att det inte alltid är så lätt och jag höll med men sa att med vilja så kan man många gånger komma tillbaka om man får hjälp och stöd tidigt, jag vet ju själv. Han kontrade med att alla är inte lika starka som du är! Då blev jag så arg och sa till honom att jag har ju varit tvungen att vara stark för du har ju inte funnits där för mig! Detta höll han med om. Jag grät under samtalet. Vi pratade lite till och avslutade sedan.
Någon vecka efter detta samtal ringde han upp mig när jag stod i duschen, det var helg och jag skulle snart åka och jobba. Mannen sa att din pappa har ringt och jag suckade och sa ”åh, jag ska ju snart åka och jobba!” Men jag ringde ändå upp honom och pratade. Detta är jag så otroligt glad över idag för några dagar senare drabbades han av en hjärnblödning och fick åka till Neurokirurgen i Umeå för operation. Han opererades men vaknade aldrig upp efter denna. Det uppstod komplikationer och blev en stor blödning. Jag fick veta på lördagen att pappa avlidit 😦 (Nu gråter jag när jag skriver detta då det väcker många känslor). Pappa blev 69 år. Detta var i oktober 2011.
Jag fick prata med NIVA i Umeå och fick av sköterskan som satt vid honom när han sövdes höra att hans sista ord innan han somnade var ”Det här kommer att gå bra det”. Det är jag så otroligt tacksam över att det kanske var hans sista tankar!
Nu blev det att åka de cirka 90 milen till begravningen. Vi skulle bo hos pappas fru och det kändes så jobbigt att bo i det huset utan pappa! Begravningen var fin men otroligt jobbig. När vi var hemma hos hans fru kom hon kvällen före begravningen med ett papper som de skrivit där de önskade att vi barn skulle vänta med att ta ut arvet tills båda var döda. Jag och min syster sa att vi väntar med att skriva på, vi ville först prata med en jurist för råd då allt var upp och ned!
Väl hemma kontaktade vi en jurist som rådde oss att ta ut vår del av arvet, det vill säga hälften av det vi hade rätt till. Vi gjorde så och där upphörde sedan kontakten med min pappas nya familj, hans fru tog bort oss från Facebook och blockerade oss. Vi är inte heller längre vänner på Facebook (eller någon annanstans) med hennes barn eller barnbarn. Jag kan förstå henne, hon var i stor chock och hade mist sin stora kärlek och livskamrat och där kom vi som särkullsbarn och ville ha ut vårt halva arv…
Jag hade så stora kval över hur vi valde och var så rädd att pappa i sin himmel skulle vara arg på mig för mitt val så jag kontaktade senare ett medium för att se om jag kunde få besked om detta. Mediet meddelade att pappa inte alls var arg och att han tyckte att vi gjorde rätt. Vad han verkligen skulle ha tänkt om han varit i livet får jag aldrig veta. Men en sak vet jag och det är PAPPA JAG ÄLSKAR DIG ❤ ❤ ❤
Snyft Kajsa
Karins Andliga livsrum 