En helt vanlig familj… med fel och brister

Hej bloggen!

Nu har det gått några veckor och jag har klarat av att jobba wiiiii!

Det är väl cirka tre veckor sedan jag skrev sist och det har varit som vanligt hos oss. När jag började arbeta igen blev sambon sjukskriven två veckor på grund av sin smärtande höft och sitt utslitna knä. Han har nu jobbat en vecka och då blev ena sonen sjuk (han har precis börjat arbeta efter flera månaders arbetslöshet). Dottern är hemma den mesta tiden och när hon är rastlös och inte har mycket att göra och många tankar så börjar hon städa och flytta om allt möjligt här hemma. Detta resulterar i att precis när man lärt sig att hitta så flyttas saker om igen, ex i köksskåp och klädskåp 😉

På jobbet rullar det på som vanligt, upp och ner, ner och upp. Jag har haft ett par möten med grupper jag är med i och dessa är stimulerande då det förhoppningsvis leder till förbättringar för alla.  Har också haft medarbetar- och lönesamtal och där var vi ganska överens känns det som. Lönepotten är inte klar ännu så vet ju inte hur mycket, eller rättare sagt lite ökningen blir. I kvinnodominerade yrken är det inte lönen som gör att man valt jobbet utan intresset 🙂 Jag tycker verkligen att mina arbetsuppgifter är superroliga!

Nästa stycke varnas känsliga läsare från att ta del av 😉 Läs på egen risk :O

På grund av mitt diskbråck (hjälp nu börjar jag bli tjatig, men håll er vakna en stund till) har jag fått problem med magen och tarmarna 😦  så nu har jag varit hos läkaren ett par gånger och fått göra en rektoskopi (lite skämskudde på den). Det var inte helt bekvämt och jag hade gärna gömt ansiktet i något sorts klädestyg vid undersökningen. Men jag har ju haft samma läkare i 24 år så han vet ju vem jag är ändå 😉 Det visar sig att jag nog har fått en prolaps av tarmslemhinnan som resultat av diskbråcket och långvarig användning av starka smärtstillande läkemedel. Ja ja alltid är det något! Nu blir det en hel del kostomläggningar och laxantia för att avlasta systemet lite. Återbesök om 5-6 veckor för att se om det blivit bättre. Annars kanske man får gå vidare med en röntgen av lilla bäckenet.

Sist jag var hos psykologen kom vi överens om att nästa besök om en dryg vecka nog blir det sista. Nu har jag gått där nästan ett år och jag känner att jag har fått verktyg för att klara mig framöver. Sista två åren har varit oerhört tuffa men nu vet jag hur jag ska agera eller inte agera i olika situationer. Det har varit så skönt att få gå till henne och prata av sig och bolla olika händelser. Har ju varit med dottern på nästan alla hennes psykologbesök på BUP och då spelar det ingen roll vad vi vuxna orkar och klarar då är det dotterns mående som är i fokus, och så ska det vara! Men jag har fått komma till min egen psykolog och fått fokusera på mig och mina behov vilket har varit så välbehövligt! Hon har fokuserat på MIG och frågat vad JAG BEHÖVER för att må bra. Det var inte lätt att svara på, vet inte hur många gånger jag knappt vetat vad jag ska svara… Men nu har jag lärt mig att känna efter och ställa lite mer krav på min omgivning.

Det går framåt lite i taget, två steg fram och ett steg bak och det blir ju ändå framåt om än lite långsammare.

Tack och hej leverpastej (som Bert sa)

Kram Kajsa ❤

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s