Att det ska vara så svårt!

Hej Bloggen!

Jag funderar på vad det är som gör det så svårt att komma tillbaka till en hållbar vardag. Nu har jag jobbat fullt i två månader och redan varit sjuk tre gånger. Är väl knappast den populäraste anställda just nu! Och där ligger ett av mina stora problem… varför tänker jag på vad chefen ska tänka om mig när det viktiga är att jag tänker på vad som är bäst för mig själv! Jag är hela tiden rädd för vad andra ska tycka om mig: Gud vad hon är sjuk ofta, men jösses vad hon är bla, bla, bla…..

Citatet/uttrycket ”liten tuva välter ofta stort lass” stämmer så väl in hos mig. Det behövs inte mycket för att jag ska tippa omkull. Fattar inte (eller jo, det gör jag nog) varför det blir så hela tiden. Jag är ju så rädd att inte prestera tillräckligt så att andra ser detta. Jag vet att jag presterar allt jag kan men när inte detta uppmärksammas så tvivlar jag på mig själv. Det är inte så att jag måste ha en hejaklack eller så men när jag själv tycker att jag sliter men ingen ser så blir jag så här. Tycker inte alls om denna sida av mig själv.

För att ett hus ska stå stabilt och inte tippa eller falla ihop som ett korthus så krävs ju att grunden är stabil. Samma sak gäller ju för oss människor och inte minst mig själv. Jag bygger ju ingen stark grund att stå på när jag hela tiden gör saker för att andra inte ska klaga på mig eller tycka att jag inte är tillräckligt bra, det är ju JAG som ska tycka om mig själv och tycka att jag duger som jag ÄR! Det går inte att som duvan lägga några högst ostadiga grenar lite huller om buller och tro att det ska räcka att bygga på. Nej nu måste jag börja jobba med mig själv på riktigt.

Jag har ju gått i terapi flera gånger och då skulle jag också prestera så att terapeuten tyckte att jag var ”duktig”, hahahaha, har ni hört så dumt!

När jag började jobba helt igen så slutade jag även med min antidepressiva medicin som jag tagit i flera år. Trappade ut men det var nog, med facit i hand, inte det bästa att göra när jag ökade arbetstiden, även kraven på arbetsplatsen ökade och fler arbetsuppgifter skulle tas tillbaka. Nu har jag ringt till vårdcentralen och fått en telefontid till min läkare för att diskutera ev. återinsättning av medicinen. Han ringer dock inte förrän måndag. Jag fick ingen akuttid vilket är det enda som de kan erbjuda när man ringer samma dag utan jag får ringa igen på måndag morgon då de släpper nya tider för de närmsta två veckorna för att få en tid till läkaren. Så det blir till att vara hemma och invänta vad läkaren säger på måndag.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och tänka på vad som är bäst för mig (för vilken gång i ordningen säger jag detta nu?) och inte tänka så mycket på vad mina kollegor eller chefen ska tycka och tänka om mig. Vill ju även komma tillbaka så snabbt som möjligt men det ska vara när jag orkar och inte när jag känner att samvetet säger så! Jag ÄR JU INTE FRISK från min utmattning ännu, det är ju Försäkringskassan som har bestämt att jag är frisk och utförsäkrade mig. Nej, nu ska jag göra om och göra rätt! De senaste veckorna har jag känt mig så låg och trött igen. Har varit ledsen och nedstämd men inte velat belasta min omgivning men de märker ju att jag inte är som vanligt och har frågat varför jag är så tyst…

Nu ska jag försöka boosta mig själv så gott det går och vara snäll mot mig själv. Jag ska ge kroppen näringsrik mat, vila och kanske lite motion om energin räcker till.

Kram Kajsa ❤