Underbara sol

Hej bloggen!

Det har varit en skön helg även om jag haft ont i ryggen. Solen har varit på besök både lördag och söndag, även om dimman nu rullar in.

Jag har varit ute och gått både lördag och söndag. Behöver ladda upp med solljus och energi inför en ny arbetsvecka som förhoppningsvis blir en femdagarsvecka. Har lyssnat på Mediumpodden när jag varit ute, det är så intressant att höra dessa personer prata om medialt arbete med mera. Ikväll ska jag vara med på en distanshealing, det har jag varit flera söndagar i rad nu. Det är så skönt att fokusera på andningen och koncentrera sig på healingen. Även om man inte alltid känner något speciellt så är det ändå avkopplande. Vid vissa tillfällen har det varit rent kroppsliga förnimmelser eller ljusfenomen och vid dessa tillfällen och det är så häftigt!

Jag läser en bok om att bland annat använda kosten för att läka kroppen. Den är jätteintressant och jag tror mycket på detta. Varför skulle inte kroppen kunna läka med rätt kost? Vi är så läkemedelsinriktade i västvärlden och tror på alla dess egenskaper men mediciner har en hel del biverkningar också…. och dem får man ofta nya mediciner emot. Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att läkemedel kan ha ett syfte men många åkommor kan man säkert läka med rätt kost och livsstil. Så nu när jag snart är färdig med boken så ska jag försöka lägga om min kost. Det är värt ett försök i alla fall 🙂

Nu fick jag precis besök av mellansonen som inte bor hemma längre, så därför avslutar jag bloggen för idag och önskar er en bra kommande vecka.

Kram Kajsa ❤

Bakslag igen och funderingar på livet…

Hej bloggen!

Nu har jag haft ytterligare bakslag med ryggen 😦 Arbetade måndag och tisdag sedan var det dags igen… Har varit hemma de sista tre dagarna och behövt ta kodein för att kunna sova på nätterna, inte roligt! Inte den bästa anställda just nu. Och nu ser ni, det första jag tänker på är att jag inte är en bra anställd när jag egentligen borde tänka på mig själv, att det faktiskt är tråkigt för mig att jag ska behöva ha ont i ryggen! Gör om och gör rätt, stackars mig 😉 Skojar bara, inte min stil att tycka synd om mig själv hahaha 😉

I torsdags när jag precis somnat kom dottern in och väckte mig då hon mådde dåligt och var ledsen. Jag gick över till hennes rum och sov där. Vi låg och pratade en bra stund. Hon berättade att hon inte ville leva längre och att hon skrivit ner att om hon inte mådde bättre tills på söndag så skulle hon ta sitt liv!! Vad svarar man på det? Jag blev såklart ledsen och sa att hon måste lova att inte göra något sådant, att hon måste prata med oss och att det är tufft att vara ung, men det BLIR BÄTTRE! Inte gör det saken bättre när hon hela tiden känner sig sviken av sina vänner som hela tiden prioriterar bort henne. Fy vad jobbigt det är! När man har social fobi är det ännu svårare och vännerna betyder ännu mer. Jag kommer själv ihåg hur jobbigt det var när man var i hennes ålder och när vänner skaffade killar och prioriterade dem hela tiden. Jag var säkert inte bättre själv. I fredags var hon och hennes pappa på BUP och pratade med psykologen, en tid som redan var inbokad. Nu mår hon bättre men det är en balansgång och en skör lina att balansera på. Kontakten med psykologen är avslutad nu då dottern inte har en plan framåt och vill gå på någon form av behandling som innebär att utsätta sig för saker som är jobbiga. Nu får samtalskontakten istället ske via hennes sköterska som är väldigt bra. Vi håller tummarna för att det blir bra i slutändan.

Någonstans tror jag att det finns en mening med allt som sker, att vi lär oss något. Jag själv tror att mitt diskbråck kom för att jag skulle lära mig att varva ned, att stanna upp och känna efter. Nu försöker jag fokusera på att lyssna inåt. Jag har under en lång tid varit intresserad av mediumskap och healing och det är något jag läser mycket om just nu. Önskar så att kunna utveckla min mediala sida och öppna upp. Ett medium jag haft konsultation med, som är väldigt känt i mina trakter och fullbokad ett år framåt, sa till mig att jag är jättemedial och borde utveckla den sidan! Det är så spännande 🙂

Jag har också en dröm/önskan och det är att när allt är lugnt hos oss och barnen flyttat hemifrån och mår bra så skulle jag vilja hjälpa andra som har det jobbigt… Jag har funderat på att bli volontär i exempelvis Mind, att sitta i självmordslinjen och vara ett stöd för de som mår dåligt. Det måste vara jättesvårt att arbeta med detta men jag känner att jag kanske har nytta av mina erfarenheter med dotterns mående och vår resa. Kan jag bara hjälpa en enda människa att må bättre och välja att stanna kvar i livet så är det så betydelsefullt! Men just nu är jag alldeles för uppe i dessa problem själv så det är inte något bra läge för det. Men som sagt det är en dröm jag har!!!

Det är så många unga som mår dåligt idag. Träffar på så många föräldrar som berättar om sina barn och även unga människor med ångest och depression. Blir så ledsen att samhället blivit så! Varför kan vi inte bry oss mer om varandra? Idag är vi så egoistiska, allt handlar om mig och vad jag ska ha och strävan efter pengar och framgång. Du blir inte lycklig av yttre ting, det är vad du har i hjärtat som betyder något. Tänk om vi kunde förstå detta!

Jag har under mitt liv haft ett tomrum inom mig som jag försökt täppa till genom yttre ting! Jag har samlat på mig massa onödigt men inte blev jag lyckligare för detta. Nu har jag börjat rensa ut i mitt hem (och inombords) vad jag inte behöver. Jag slänger det som inte går att skänka bort, resten lämnar jag till second hand. Det finns många som inte har så mycket pengar så det kanske kan glädja någon annan istället.

När det gäller att rensa inombords så städar jag bort personer som inte tillför mig något, människor som inte ger mig något alls utan bara tar energi. Jag vill lägga min energi på de som jag bryr mig om och uppskattar mig för den jag är. Försöker också att inte lägga min energi på det som jag inte kan påverka utan fokusera på det som går att ändra på. Är så tacksam över mina vänner, de är inte många men de är verkligen betydelsefulla och ger mig så mycket! Jag har själv valt dem och de har valt mig ❤

Med önskan om en fin helg till er alla,

kram Kajsa ❤

Dags att se över hur jag lever mitt liv…

Kära blogg!

Nu är det två veckor sedan jag skrev (igen!).

Måste skärpa mig och börja prioritera det som är roligt och viktigt för mig, och dit hör du kära blogg 🙂

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan sist och nu är det dags på allvar att fundera över min framtid! Jag måste börja bli snällare mot mig själv och inte bränna allt krut hela tiden. När jag tycker att något är roligt så går jag oftast all in vilket i slutänden får mig helt dränerad på energi (gäsp).

Det pågår en stark utveckling på min arbetsplats men det tar tid och mycket energi. Nu är det ju så att jag verkligen tycker att det är superroligt att arbeta med förbättringsåtgärder, och då går jag verkligen all in! Problemet är dock att jag inte blir av med några arbetsuppgifter när jag får dessa nya möten med mera tilldelat. Jag upplever att det stressar mig något oerhört då jag inte vill göra ett sämre arbete än jag brukar och då leder det till att det går ut över min ork.

Igår när jag var ute och gick lyssnade jag på en podd om HSP-personligheter, det vill säga högkänsliga personer. Dit hör definitivt jag! När jag har varit i miljöer där det är mycket aktivitet och brus behöver jag emellanåt stänga av allt runt mig och gå in i min egen bubbla;) Jag tar in alla intryck runt mig och känner av energier och stämningar runt mig. Ofta läser jag mellan raderna vad folk säger eller menar och många gånger gör det mig väldigt trött. Det är en bra gåva att födas till att vara högkänslig då man ofta har en bra magkänsla och kan läsa av människor. Det kan vara en känsla att något inte är äkta, att någon inte är att lita på med mera och efter en tid visar det sig mycket riktigt att den känslan stämmer. Har ofta fått höra att jag inte ska bry mig om vad folk säger, ta åt mig eller att jag har svårt att släppa saker.

Förra lördagen var jag och mannen på 50-årsfest. Det var så otroligt trevligt 🙂 Men som det har varit nu ett halvår (efter diskbråcket) så får jag bakslag med ryggbesvär (och ont i benet). På grund av min högkänslighet blir jag också så otroligt trött av stora folksamlingar och trevligheter så jag blir ofta sjuk efteråt 😦  Denna gången fick jag vara hemma från arbetet i två dagar och ligga och vila. Jag var helt slut!

Detta får mig att fundera på om det är värt att lägga all energi på veckorna med arbetet och sedan vara så trött efter jobbet att jag behöver sova 1-2 timmar nästan varje kväll och sedan vila nästan hela helgen. Jag sover bort mitt liv känns det som.

Nej, nu måste jag bli bättre på att prioritera mitt eget välbefinnande och min familj. Allt det tuffa som varit på jobbet har också tagit energi. Vi får inte ens gå på utbildningsdagar med de kollegor vi tycker bäst om för då grupperar vi oss och skapar klyftor! Vi måste ju fika samma tid alla kollegor både på för- och eftermiddagen nu också. Jag blir så himla trött och tycker att energin läggs på helt fel saker men det är min uppfattning. Jag har i alla fall haft mycket värre problem än att några vill gå och fika en tid och andra en annan tid.

Nej, nu ska jag ta vara på resten av söndagen. Önskar er alla en bra kommande vecka.

Kram Kajsa ❤

 

En bra vecka.

Kära blogg!

Denna vecka har rullat på i ett för oss behagligt tempo 🙂 Arbetsveckan har varit okej, inget drama (fniss)… Dottern var hemma i måndags men var på praktiken i tisdags och skolan i onsdags sedan var hon hemma torsdag och fredag. Men två dagar är bättre än inga!

I fredags var det dags för lille valpen att dra ut lite mjölktänder som inte ville lossna. Vi lämnade honom vid 8-tiden och fick hämta honom vid 15. Han blev sövd och de drog ut 11 st. tänder :O Det har varit dubbla rader av tänder och kliat ordentligt i munnen på honom. En nätt utgift på knappt tre tusen. Tur att man har försäkring! Vi får skicka in kvittot och förhoppningsvis får vi tillbaka lite. Jag hade tagit ut en semesterdag för detta och det var skönt att vara ledig.

Annars är det som vanligt, jag känner mig så himla trött hela tiden och slocknar i soffan nästan varje kväll. Med min bakgrund av utmattningsdepressioner vet jag att heltid är för mycket för mig men alla tjänster inom mitt yrke är på heltid. Har dock gått ner till 93,5 %, det gör tre timmar mindre per vecka och det är skönt. Det var möjligt tack vare att chefen godkände detta, har lagt in om det i ett halvår.

Vi har blivit bättre på att planera här hemma också. Börjat röja bland all bråte i förrådet och sortera upp. Slänga, skänka och spara.  Har nu köpt flyttkartonger som vi skriver på vad dessa innehåller. Det känns skönt att få lite struktur.

Har börjat träna så smått efter min förmåga med diskbråcket. Det blir inte så avancerade övningar och för en person som är van vid tuffa och hårda pass kan det knappt kallas träning, men det är bara att gilla läget och jag kallar det rehabträning 😉 Jag får försöka sluta med att vara så hård mot mig själv. Tycker inte längre om min kropp med de extra tio kilo jag gått upp men jag får ändå försöka vara tacksam mot den. Den fungerar ju ändå och har burit mina tre älskade barn. Jag jobbar på att bli kompis med mig själv!

Denna helg har sambon lagat maten och det känns så bra 🙂 Det är nästan alltid jag som står för detta annars. Igår fick jag öring (som han själv fångat) och idag ska vi äta vildsvinsstek, ska bli så himla gott.

Nu är det söndag och en ny vecka väntar. På jobbet har jag två möten inbokade där jag ska vara med i förbättringsarbete, det är verkligen något jag brinner för… Annars vet jag inte vad som händer, har inget inplanerat i alla fall. Jo, höll på att glömma, min kära arbetskamrat L har varit på semester i Thailand, och gift sig, och hon kommer tillbaka på tisdag! Det ser jag verkligen fram emot ❤

Var rädda om er!

Kram Kajsa ❤

 

Toppar och dalar, upp och ner…

Hej bloggen!

I torsdags hade vi en fullspäckad dag med diverse vårdgivarbesök. Jag bet sönder min ena kindtand i söndags och när jag ringde tandläkaren i måndags morse så hade de inga tider förrän torsdag så då var det dags… Det var en rejäl bit borta, nästan hela hörnan ända ner till tandköttet. Tack och lov så ilade det inte men det skavde på tungan. Sagt och gjort tandläkarbesök för mig på förmiddagen där de tack och lov kunde laga tanden vid besöket så nu är den hel och fin igen 🙂

Sambon har en krånglande höftled som säkert är ett resultat av att hans knä på andra sidan är helt utslitet och opererat flera gånger. Han har nog kompenserat med den andra sidan och då har höften tagit stryk. Så vid lunchtid var det dags för honom att bege sig till sjukhusets ultraljudsmottagning för att där få en kortisoninjektion i sin höftled. Ett första steg för att se om det hjälper innan man beslutar om operation blir nödvändig. Vi håller tummarna för att kortisonet hjälper ett tag i alla fall.

På eftermiddagen åkte jag och dottern till BUP för psykologbesök med en behandling kallad ACT. Nu fyller hon ju 18 i vår och då måste hon över till vuxensidan och vi pratade om vart remissen skulle skickas då vi har en privat aktör i stan också. Det känns lite oroligt att hon inte får gå kvar på BUP då det stått så mycket negativt om vuxenpsykiatrin och man hör om detta av vänner och bekanta som har erfarenhet. Dock har den privata mottagningen bättre rykte så vi bad om en remiss dit.

När det gäller behandlingen så tyckte psykologen att dottern behöver komma minst varannan vecka för att få bra effekt av denna men dottern vill inte gå mer än högst en gång i månaden. Humöret var inte det bästa för dagen och hon blev arg på mig då jag försökte få henne att försöka gå varannan vecka och arbeta med behandlingsuppgifterna. Hon känner sig pressad och då blir det bakslag! Psykologen sa att då är det inte lönt att fortsätta med behandlingen och att dottern ska fundera på hur hon vill göra… Vi föräldrar ska få ett stödjande samtal med psykologen själva nästa gång och det behövs!!!

Det är så svårt att veta hur mycket man vågar pusha henne då det är en balansgång med hennes depression. Jag är så rädd att om vi pressar henne för mycket och hennes mående går ner ännu mer så kanske hennes starka självmordstankar kommer tillbaka och det vare sig vill eller orkar vi gå igenom igen 😦  Det blir också extra påtagligt nu då vi precis haft ett självmord i byn (som jag skrev om i förra inlägget). Förra våren var så otroligt jobbig för oss alla och främst för dottern. Hennes självskadebeteende och självmordsönskan som hela tiden låg på lur…

Dottern är så trött hela tiden och har svårt att komma iväg till skolan. Hennes mål är att i alla fall komma iväg 3-4 gånger i veckan men som det varit sista månaderna så har det inte blivit mer än 1-2 gånger i veckan och vissa veckor inte alls. Ändå känner hon sig pressad om det blir för täta besök på BUP… Hennes ambition är i alla fall bra och vi får försöka hjälpa henne så gott vi kan.

Som förälder känner man sig så maktlös när ens barn inte mår bra. Man vill ju inget hellre än att de ska må bra och ha roligt. Önskar så att jag själv kunde ta över hennes smärta men det går ju inte. Jag försöker att finnas till och göra så gott jag kan och förhoppningsvis räcker det. Vi har i alla fall en bra relation och pratar om allt (nästan i alla fall).

Nu har vi i alla fall haft en fin helg och alla mår bra så det får vi glädja oss åt 🙂 Livet går upp och ner så är det bara och vi lär oss hela tiden av vad som sker. Önskar er alla en fin vecka!

Kram Kajsa ❤

 

Jag är tillbaka igen, livet kom emellan…

Hej kära blogg!

Nu är det riktigt länge sedan jag skrev och jag skäms nästan 😉 men bara nästan. Som det brukar vara ibland kom livet emellan. Det har hänt så otroligt mycket och tiden har inte räckt till, eller nåt hahaha…

Jag var tvungen att läsa sista blogginlägget för att se var jag slutade… Detta har hänt som det brukar heta i TV-serier när ett nytt avsnitt börjar.

Jag fick min MR strax efter jag skrev sist, på en återbudstid. Det visade sig att min känsla var riktig, det var ett diskbråck. Jaha, bara att gilla läget som det så fint heter men först var jag tvungen att bearbeta det mentalt. Nu kan jag inte träna ordentligt utan det är rehab och promenader som gäller. Jag har ju som sagt hanterat min stress med träning så det är inte helt enkla grejer att acceptera men… efter lite ältande så har jag gått vidare. Nu tänker jag att jag tar detta året till att träna mentalt istället. Det blir meditation och lite annat som gäller framöver. Vem vet, det kan ju bli jättebra i slutänden!

Dotterns mående har gått upp och ner och vi fortsätter att kämpa med medicinering och BUP-samtal. Jag hoppas innerligt för hennes skull (och vår) att det snart ska vända. Hon är nästan aldrig i skolan men jag har lärt mig att inte pressa henne för mycket så vi får ta en dag i taget även där. Igår var en riktigt tung kväll psykiskt här hemma. Dottern pendlar mellan att inte vilja leva och att det är okej, men hon ligger mycket hemma i sin säng och funderar. Och som många andra som mår psykiskt dåligt vet så är ju kvällen och natten värst, de så kallade vargtimmarna.

Igår hade vi bestämt oss för att se Kalla Fakta som handlade om en kille på drygt 20 år, som inte fick rätt hjälp i sin behandling av diverse diagnoser och senare även missbruk. Hela historien är oerhört tragisk med en kille som mått dåligt sedan han var liten och trots kontakter med både vård och kommun slutade det hela med att han tog livet av sig. Strax innan det började fick dottern veta att en ung tjej, ett år äldre än hon själv, tagit sitt liv. Det påverkade hela familjen då vi alla vet vem hon var. Så oerhört tragiskt och jag är så ledsen för familjens skull och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Tänker också på hur oerhört glad jag är över att vår dotter finns kvar trots en uttalad självmordsönskan förra våren.

På jobbet har vi haft det turbulent under hösten och har haft möten med en person från HR där vi dragit upp riktlinjer, hur vi ska arbeta och hur vi ska bete oss mot varandra. De viktigaste reglerna som jag uppfattar det är att alla i arbetsgruppen (10 st.) ska fika samma tid på morgonen kl. 9.15. Tidigare har några valt att gå vid 9 och några vid 9.30 vilket jag tycker är okej då vi alla är hungriga olika tider. Meeen tydligen har det varit ett väldigt stort problem bland den halva styrkan som arbetat längst att vi lite nyare inte gjorde som man alltid gjort. Suck. Det var en hel del annat som jag egentligen tycker är sandlåda men nu är det bara att gilla läget där också. Kvinnor alltså! Men jag trivs väldigt bra med mina arbetsuppgifter och jobbet ändå och känner att jag utvecklas och lär mig nytt hela tiden vilket är viktigt för mig.

Ja, där har ni uppdateringen lite kort. Jag ska bättra mig med mitt bloggande då jag tycker att det är roligt att skriva och det är ett bra sätt att bearbeta känslor.

Många kramar

Kajsa ❤

 

Bakslag…

Hej bloggen!

I natt har jag inte kunnat sova på grund av huvudvärk och ont i ryggen-benet. Det var nog inte helt bra att dansa i fredags kväll även om det bara var en halvtimme och inte ens någon intensiv dans 😦 Stod ju endast och dansade med lite i musiken på dansgolvet på puben vi besökte. Gah!

Började känna att benet domnade redan igår och det blev värre under kvällen och natten. Nu har jag ont i både höften/bäckenet, ländryggen, låret och knät. Börjar bli mer och mer säker på att det nog är ett diskbråck jag har…

Idag har jag fått vara hemma från jobbet igen, det känns så jäkla tråkigt då jag verkligen tycker om mitt jobb men vad göra? Jag känner att jag kan ju inte isolera mig och låta bli att göra roliga saker för att inte få ont i ryggen. Jag måste ju leva och har roligt också annars kan man ju lika gärna ge upp! Och det mina vänner, det tänker jag inte göra.

Det känns ju bara så tråkigt att jag inte kunde få min MR-röntgen tidigare så hade jag vetat vad som är fel. Vården är ju allt för ofta en kostnadsfråga och jag misstänker att en MR är en kostnadsfråga och att vårdgivarna gärna vill vänta ut om besvären försvinner så det inte blir en onödig kostnad och visst det kan jag förstå. Men samtidigt, när man har kraftigt nedsatta reflexer och styrka fortfarande efter två månader så borde man ju ändå misstänka att det är något som borde kontrolleras. Dessutom har ju röntgen ganska så lång väntetid. På sjukhuset är det 12-13 veckor och skulle jag vänta på det så blir det ingen MR förrän ett halvår efter skadan. Är det då ett diskbråck som behöver operativ åtgärd så har jag läst att de bästa resultaten av en sådan blir om man opererar inom ett halvår! Då blir man ju lite fundersam på varför man väntar med att skicka MR-remissen.

Nu har vi ju en privat aktör som utför MR i stan och de har halva väntetiden och som tur är så ligger min remiss där nu. Jag har fått en tid i början av januari så nu är det bara att vänta och se vad som händer. Det känns dock tröstlöst att inte veta. Vad kan jag göra? Vågar jag dansa? Vågar jag göra andra roliga saker eller får jag bakslag? Det är ju inte heller roligt att behöva få karensdagar på jobbet för att ryggen bråkar. Mina kollegor blir ju lidande också av att jag är borta. Det blir nog ett par dagar hemma nu så att jag får vila upp mig sedan får jag kämpa vidare, för kämpa det ska jag.

Kram Kajsa ❤

Lite uppdatering

Hej bloggen!

Söndag morgon och jag  har redan varit uppe ett par timmar då valpen vaknade 6.40 gäsp! Gick och lade mig vid 01-tiden igår så jag var väl inte piggast i stan direkt 😉

Den gångna veckan har varit innehållsrik på flera sätt. I måndags hade vi ett möte på arbetsplatsen med hjälp av en person från HR där vi ska jobba med arbetsklimatet i arbetsgruppen. Flera av oss tycker inte att det är någon bra gemenskap och att vi är uppdelade i arbetsgruppen så därför har chefen tagit hjälp av HR för att komma tillrätta med hur vi ska förhålla oss till varandra, vilka spelregler som ska gälla med mera. Vi får väl se om det blir någon förbättring eller inte. Många gånger när sådana här möten kommer till så är det mycket fina ord och prat men sedan är det inte alltid det leder till någonting. Alla måste ju bidra och våga utvecklas för att gruppen ska gå vidare och det kan vara skrämmande om man är rädd för förändring…

Annars har det varit fika med goda vänner i måndags efter jobbet och after work i fredags med en kollega och hennes man. Det var jättetrevligt med god mat och dryck, lite dans och mycket prat. Kom hem vid 01-tiden nöjd med kvällen 🙂 Lördagen var både jag och mannen lite sega, det märks att man inte är någon ungdom längre hahaha 😉

Vi har haft en superduktig och go student på arbetsplatsen i åtta veckor och i torsdags var det hennes sista dag hos oss 😦 Hon har verkligen varit en tillgång och det var en tråkig känsla att säga hej då men hon kommer in och arbetar extra vid ett par tillfällen i januari så det blev inte hej då utan vi ses 🙂 Henne hade jag gärna haft som en permanent kollega och jag tror att vi är flera i gruppen som tycker det.

Annars rullar livet på i full fart! Det är knappt man hinner med… Men nu har jag bestämt mig för att gå ner lite i arbetstid då jag känner mig lite slutkörd. Jag ska från den 3 december och ett halvår framöver gå ner från 100 % till 93,5 %. Det blir 3 timmar kortare arbetsvecka och det känns så bra att få gå hem lite tidigare vissa dagar i veckan. Det har ju varit väldigt mycket med dottern under de sista 2 åren och sedan min ryggskada på det. Nu har jag dock fått en tid för MR ländrygg i början av januari och det ska bli skönt att äntligen få besked om skadans omfattning. Synd bara att det skulle behöva gå 3 månader innan röntgenremissen gick iväg.

Idag blir det inte så mycket mer än tvätt och städning. Misstänker att jag behöver vila en stund också då jag inte sovit så många timmar. Jag tänker unna mig den vilan för jag vet att jag fungerar bäst om jag lyssnar på kroppens signaler. Det är ju en full arbetsvecka som kommer och det är inte bra att inleda den med att vara trött! Ja, det var väl det hela så länge. Vi hörs!

Kram Kajsa ❤

Känslan av att inte längre tillhöra…

Hej bloggen!

Har under en längre tid funderat över det här med gemenskap och att vara en del i en grupp. Jag har ju i flera år varit en tränande person och periodvis tränat väldigt mycket. Efter min axeloperation har jag som jag tidigare nämnt haft svårt att komma tillbaka till forna nivå.

Varje gång man kom till gymmet så var det hej och hur är läget med flera stycken. Vi anförtrodde varandra saker och pratade om livet och träningen. Vi stöttade varandra och det kändes som en varm gemenskap! Jag har alltid pratat varmt för vilken fin gemenskap vi har haft på gymmet och hur mycket jag trivs där. Jag har även rekommenderat andra att börja där just för den fina gemenskapen.

Igår var jag där för andra gången sedan jag skadade mig under ett träningspass i augusti och det kändes inte alls välkomnade och trevligt 😦 Jag och mannen var där tillsammans och vi var ensamma så det var bara en känsla. Men det räckte med att komma in i omklädningsrummet för att känna fy fasen vad tråkigt, vad gör jag här!!! Nu får jag ju bara träna cirka en kvart på crosstrainer och axelpressar med en hantel i taget och max 3-4 kg samt en slags roddmaskin där det finns en platta för magen att luta sig emot och där man drar handtagen mot sig, inte heller där någon direkt vikt, suck.

Nu var det inte bara rehabiliteringen som kändes tråkig utan minnena av gemenskapen som vi som tränade tillsammans på gymmet hade, med betoning på HADE! Efter att jag skadade mig är det bara en vän från gymmet som hört av sig och henne känner jag sedan tidigare så det är inte så konstigt. Känslan av att inte vara viktig längre och att man inte betyder något i träningssammanhang längre är påtaglig! Det är en sorg i sig att skada sig som jag gjorde och att sedan ingen, då menar jag INGEN (utom Å) som ens messar och bara frågar hur det är, det svider lite.

Jag har nog haft för stora tankar om den härliga gemenskapen vi har haft och trott att vi verkligen betydde något för varandra. Nu vet jag att så inte är fallet och där känner jag mig lite ledsen måste jag erkänna. Men som så många gånger i livet, du är inte en del av gemenskapen om du inte är där längre… Jag bara trodde att det var så. Jag har tränat på gymmet sedan de öppnade för några år sedan och verkligen varit trogen detta. Betalar fortfarande via autogiro och har gjort så sedan start trots träningsuppehåll under rehab.

Jag har lärt mig att de enda du kan räkna med är dig själv (och din familj och närmsta vänner) för de andra kommer och går genom livet. Nu ska jag inte lägga så mycket energi på andra än de närmsta i min krets för det är där omtanken och energin ska ligga. Jag har nog som sagt haft för stora förhoppningar, mitt misstag 😉

Nu låter detta inlägg väldigt bittert men det är inte min mening utan bara en krass verklighet! Det är min känsla och jag behöver få ur mig denna. Att blogga är ett sätt att bearbeta mina känslor.

Men nu lite positivt! Nu har vårdcentralen äntligen skickat en remiss för MR också och det är ju jättebra 🙂 Äntligen får jag veta om det är ett diskbråck eller en diskutgjutning jag har. Symtomen är detsamma men en trasig disk är ju ändå ett allvarligare tillstånd.

Jo förresten, igår när jag var på gymmet och kände den hopplösa känslan så kom en kille som jag faktiskt fått mycket hjälp av och som jag undantar från ovanstående. Han har flera diskbråck och tränar anpassat. Han har hjälpt mig med träningsupplägg tidigare och han kan säkert hjälpa mig igen när jag kan börja träna på riktigt. Det var precis som någon högre makt skickade in honom i lokalen precis när jag skulle gå… Så tack R för att du dök upp och gav mig lite hopp igen när jag som mest behövde detta 🙂

Kram från en lite uppgiven Kajsa

Svärdöttrar och svärsöner

Hej bloggen!

Jag har funderat på det här med svärdöttrar och svärsöner, framförallt sönernas partners. Man vill ju ha en bra relation till sina barns respektive och alla känner väl till begreppet svärmor och då speciellt till söner. Man har läst så många berättelser genom åren där killens mamma och hans flickvän inte går ihop riktigt, nästan som svartsjuka.

Jag har alltid varit rädd för att de partners som mina barn träffar inte ska tycka om mig och tycka att jag tar för stor plats i mina barns liv. Jag har en jättefin relation med alla mina tre barn och det vill jag fortsätta ha även sedan de träffat en partner och flyttat hemifrån.

När jag träffade mannen så tog hans mamma emot mig med öppna armar och jag kände mig som en dotter i huset. Hon var oerhört snäll och hjälpsam och en underbar farmor till våra barn ❤ Tyvärr avled hon i cancer när dottern var tre månader 😦  Jag har alltid tänkt att så som hon tog emot mig så ska jag ta emot barnens respektive. Dock är det ju inte säkert att de vill ha en sådan relation till mig och det är jag rädd för!

Nu har mitt mellanbarn, yngsta sonen varit tillsammans med sin flickvän i nästan 1,5 år och de bor ihop sedan cirka 1 år. Hon är så lättsam och go och jag kunde inte vara gladare. Vi har alla i familjen en fin relation till henne ❤ Varje gång vi träffas kommer hon och kramas, precis som sonen gör ❤ Hon säger också att hon tycker mycket om oss och det tror jag att hon gör. Vi älskar henne väldigt mycket.

När dottern mådde dåligt fanns svärdottern där för henne och peppade och lyssnade! Hon har varit ett fint stöd för henne och det är jag oerhört tacksam över då dottern och just den sonen svärdottern bor ihop med har en väldigt nära relation.

Nu hoppas jag att när de andra två barnen träffar en parter de älskar, att vi då kommer att få en lika fin relation till varandra. Vem mina barn än väljer så stöttar jag dem och accepterar deras val, det är vi skyldiga dem som föräldrar.

Jag älskar verkligen mina barn så det gör ont, och kära svärdotter B, du är så älskad du också och jag är så oerhört glad att V träffade just dig! Kramar till er alla ❤ ❤ ❤ ❤

Kajsa