Syskonkärlek <3

Hej bloggen!

Idag tänkte jag skriva lite om något som gör mig varm i hjärtat. Jag har tre barn som jag tidigare skrivit, de är 24, 21 och 17 år gamla. De äldsta är killar och den yngsta en tjej. Jag har alltid försökt få barnen att inse vilken rikedom det är med syskon och att man ska vara rädda om varandra och inte ta varandra för givna.

När barnen var mindre så var det som det brukar, de lekte ihop och bråkade med varandra i en salig blandning 😀 Killarna har haft mycket roligt tillsammans och lillebror fick ofta vara med storebror och hans kompisar och leka. När de gick i grundskolan försvarade storebror sin lillebror och senare när lillasyster började i skolan så fanns hennes yngsta storebror där och försvarade henne ❤ Vilken trygghet! Jag önskade mig alltid en storebror när jag växte upp som skulle finnas där och försvara mig också men det hade jag ju inte 😉

Idag när barnen är stora är de så måna om varandra. De ställer alltid upp och kör varandra, försvarar varandra med mera. När dottern mådde som sämst i våras hände det många gånger att hon ringde sin 21-åriga bror och pratade när hon var ledsen. Han svarade och pratade med henne trots att han skulle upp och arbeta dagen efter. När vi föräldrar sa att hon inte skulle ringa honom mitt i natten så sa han alltid att ”jag har sagt till henne att hon alltid får ringa när hon behöver”. Mitt modershjärta smälter av kärlek ❤ Jag sov ju ofta hos dottern under denna tid och hon hämtade mig när hon behövde om jag inte redan sov där men hon ringde sin bror när jag sov.

De har så otroligt mycket glädje av varandra! Jag har som sagt alltid talat om för dem vilken trygghet det är med syskon men att en syskonrelation ska man vara rädd om för inte alla har denna närhet som mina barn har. Jag har inte den närheten med min syster. Vi ställer såklart upp för varandra när vi behövs och älskar varandra men vi träffas nästan aldrig trots att vi bor i samma stad. Vi har som vuxna inte varit i samma fas i livet. När hon hade småbarn var mina barn större och när mina blev större fick hon barn igen…

Jag känner också att jag har en väldigt bra relation med alla barnen. Vi kan prata om det mesta och det är så härligt när man får en stund över tillsammans med dem var och en. Det blir så härliga samtal! De ställer även upp för oss föräldrar. När vi ska någonstans frågar de nästan alltid om vi behöver/vill ha skjuts!

Jag är så otroligt stolt över mina barn! De har växt upp till så fina och omtänksamma personer och där känner jag verkligen att vi har lyckats med vår uppfostran. Jag älskar mina barn så det nästan gör ont och när de inte mår bra så mår inte mammahjärtat heller bra!

Kram från en stolt mamma ❤

Svek, att inte hålla det man lovar…

Hej bloggen!

Jag känner att jag bara måste få ventilera här. Det handlar om svek, att inte hålla det man lovar och vad det gör med människors tillit.

Du vet själv hur det känns när människor lovar dig saker och sedan inte håller vad de lovat. Det kan handla om att man ska träffas och ha roligt men sedan bryter vännen löftet då det kommer något ”bättre” alternativ. Det är aldrig okej att göra så mot någon annan. Om det sedan händer upprepade gånger att en vän lovar saker som den sedan bryter är det helt oacceptabelt. Till exempel att man väljer en fest med andra när man bestämt med någon att man ska ses och den inte kan få följa med. Då har man brustit i förtroende och för varje gång det händer så går något sönder inom den som blivit sviken, för att inte tala om vad som händer med relationen. Det är inte roligt att behöva se någon nära bli drabbad av detta och se hur ledsen den personen blir 😦

För mig är det väldigt viktigt att hålla ord, det har jag blivit uppfostrad till. Det finns naturligtvis omständigheter som gör att man måste bryta ett löfte, något akut kan ha inträffat eller att man blivit sjuk men absolut inte att man väljer andra framför sin vän och dessutom har mage att tala om detta. Det känns som hela samhället har blivit mer egoistiskt och det är bara jag, jag och jag! Så länge jag har roligt så är det bra.

Det spelar inte heller någon roll om vännen säger att den är en dålig vän som sviker hela tiden. Då är personen ändå medveten om detta och väljer ändå att svika igen! Kan ju bara tänka mig hur den svikna känner sig, skulle kunna tänka mig att den mitt i sorgen över sveket känner sig ganska värdelös trots att den inte är detta ❤

Alla ni som blir svikna gång på gång. Byt vänner om det går! Vänner sviker inte varandra, för då är man ingen vän. Vänner ställer upp för varandra i vått och torrt. Vi vuxna är skyldiga våra barn att lära dem samhällets spelregler, det är vår skyldighet att vägleda och tala om vad som är rätt och fel. Men tro nu inte att vi vuxna är mycket bättre än barn och unga för det är vi verkligen inte i alla lägen. Barn lär sig av oss vuxna. De gör inte som vi säger utan som vi gör, det är något vi måste tänka på!

Om någon är av en annan åsikt får ni gärna skriva en kommentar. Detta är MIN åsikt.

Kram Kajsa

Duktig flicka orkar inte mer…

Varför är det så svårt,
när man kämpar och jobbar hårt!
Man blir trött i både kropp och själ
när man krigar och bara vill väl.
Finnas till för alla andra,
det är den vägen jag brukar vandra…

Någonstans måste man ändå förstå
att i detta tempot kan det inte gå!
Stopp, halt, stanna upp,
att värna om sig själv är inte att ge upp.
Nu har jag kommit till en punkt,
där jag ska tänka på mig själv och ta det lugnt.

Jag ska inte stå på barrikaden och strida,
det åstadkommer bara att jag själv får lida!
Nej nu får det banne mig vara slut,
annars kommer jag inte att stå ut!
Var och en får slåss för sig,
nu kämpar jag för det bästa för mig ❤

Kram Kajsa Kavat ❤

En bromskloss bekännelse

Vad sa du,
Ska vi byta arbetssätt!
Nej vet du vad,
Det känns inte rätt.

Bättre att göra,
som vi alltid gjort.
För detta kan vi,
det går ju så fort.

Vad är nu detta
för dum idé!
Jag kämpar för det gamla,
jag tänker inte gå me!!

Vem var det som kom på
en sådan dum grej?
Jag tänker inte göra det,
så mitt svar är NEJ!

Vänligen Kajsa

PS. Tro nu inte att detta gäller mig,
men det finns många andra,
kanske gäller det dig!? 😉 DS.

 

Att ha en 5-månaders valp är som att ha ett 1-årigt barn…

Hej bloggen!

Jösses vad det händer saker med valpen just nu! Han är så busig och nu har han lärt sig att hoppa upp på bordet i TV-rummet och ute på altanbordet. Härom morgonen när jag kom in i TV-rummet stod han upp på bordet hur nöjd som helst! Jag plockade ner honom och gick ut i hallen men när jag kom tillbaka ett par minuter senare stod han där igen, hur nöjd som helst.

När mannen någon dag senare tittade ut genom köksfönstret stod valpen på trädgårdsbordet. När mannen gick ut och frågade ”vad gör du” tittade han bara upp någon sekund och fortsatte sedan sin promenad.

Detta får mig att tänka på när äldsta sonen var dryga året och klättrade på allt. Han tog sig upp i soffan och stod där hur nöjd som helst längst ut på kanten med ryggen mot golvet och skrattade. Vi var tvungna att bevaka honom hela tiden också precis som med valpen nu. Sonen klättrade upp på köksbordet också. Stod stolarna inskjutna så sköt han ut dem och klättrade upp. Till slut var vi tvungna att lägga stolarna ner på golvet under köksbordet för att han inte skulle stå på bordet i tid och otid. Oj, oj, oj vad jobbigt det var att hänga med i svängarna 😀

Så nu kära vänner om ni kommer hem till oss så kanske TV-rumsbordet står oproportionerligt långt från soffan för att valpen inte ska kunna hoppa upp där (ja han är valp och busig så det är inte gjort i en handvändning att lära honom) och om han skulle komma på hur han kan skjuta ut stolarna i köket så kan det även hända att köksstolarna ligger under bordet 😉 Det senare tror jag dock inte är så stor risk då han är så liten och inte väger mer än knappt två kilo. Då är nog risken större att någon av oss glömmer att skjuta in stolen mot bordet så det är på så vis han kommer att hamna på köksbordet (ve och fasa). Nej, nu gäller det att tänka på alla steg för att förebygga en olycka med valpen.

Som många säger, att skaffa en valp är som att skaffa barn på nytt. Det ligger mycket i det men det är det så värt.

Kram Kajsa ❤

En riktig ”håll-käften-dag”

Hej bloggen!

Idag har jag haft en usel dag, en riktig ”håll-käften-dag”. Bland de jobbigaste människor jag vet är de som inte kan prova nya saker utan helst gör på samma sätt som man alltid har gjort hur omständligt det än är. De förstår inte alls meningen med nya förslag då de inte ser problemet andra ser. Man måste hänga med i utvecklingen och våga prova och även lita på andra människor och inte hålla på att kontrollera varandra.

Utan att gå in på närmare detaljer så kan jag säga att jag haft att göra med sådana personer idag och det gör mig så irriterad!!!

Med facit i hand kan jag säga att jag nog kanske inte skulle ha öppnat munnen alls 😉 När jag går igång blir det ofta så att jag står på barrikaden och slåss för andra människor som jag tycker har blivit dåligt behandlade. Även om jag själv blir dåligt behandlad har jag svårt att vara tyst.

Var hos min psykolog idag och tog upp detta fenomen och vi kom fram till att det nog beror på att jag oftast gör detta de dagar jag inte har samma ork och egentligen skulle ha krupit ned i min egen lilla bubbla och bara koncentrerat mig på mitt eget. Detta har resulterat i mina två utbrändheter/utmattningar och jag måste försöka ändra mönster för att inte falla tillbaka. När jag håller på med något som jag brinner för eller tycker är roligt så gasar jag bara på och kan glömma tid och rum. Det är både en positiv och negativ egenskap, det inser jag.

Nu har jag haft ett par dagar med roliga och givande aktiviteter då vi i förrgår var ute och tackade av en kollega som slutar och igår hade vi en bra utvecklingsdag med jobbet där vi kom fram till mycket positiva saker vi kan förändra/förbättra. Men som sagt, efter mina utmattningar har jag inte samma reserver längre och även roliga saker tar mycket energi. Just därför skulle jag bara ha följt rubriken ovan och haft en ”håll-käften-dag” då mitt tålamod var sämre. Jag har också haft ondare i ryggen-benet efter dessa dagar och som sagt varit trött. Ingen bra kombination. Så nu ska jag framöver tänka ”-tig mun så får du socker” när jag känner att jag är på väg att trigga igång mig själv.

Kick and box Kajsa 😉

 

En härlig lördag och många funderingar…

Hej bloggen!

Vilken härlig lördag det var igår! Cirka 20 grader varmt och strålande solsken. Jag och mannen körde till skogen för att se om det fanns någon svamp och svamplyckan var med oss! Vi hittade både gula kantareller och trattisar. Några timmar i skogen är så välgörande för kropp och själ 🙂 Jag kan ju inte träna annat än rehab ännu och skogen är mjuk och bra att gå i och balansen får också träning.

När vi kom hem hade vi således en hel del arbete att göra med att rensa och förvälla all svamp 🙂  Efter dusch och fika åkte vi till Godis på landet, en väldans fin godisbutik med stort och fräscht utbud 🙂 På kvällen lagade vi god mat och drack lite gott vin! Ah, dessa dagar är verkligen livskvalitet 😀

Nu har det gått åtta veckor sedan jag fick mitt ev. diskbråck vid ett träningspass. Har mina rehabövningar som träning. Får lov att använda crosstrainer 10-15 minuter nu också och hantelövningar med 3-4 kg hantlar men absolut inte skivstång! Nu till mina funderingar… Ska jag verkligen ha kvar mitt gymkort när jag inte kan träna mer än så? Vi har ett gym på jobbet som vi anställda får använda gratis och jag har träningsredskap hemma också. Har inte kunnat vara på gymmet på åtta veckor men ändå betalat fullt hela tiden och det känns väldigt onödigt. När jag opererade min axel för cirka 1,5 år sedan höll jag på med rehab hos sjukgymnasten i nästan sex månader och var inte på gymmet på säkert fem av dessa, ändå betalade jag hela tiden. Man kan göra mycket för dessa hundralappar varje månad!

Så nu är den stora frågan?! Kommer jag att ha tillräcklig motivation att träna själv och ta mig till jobbets träningslokal? Just nu lutar det åt att säga upp gymkortet. Jag har alltid älskat boxpassen och dessa finns ändå inte kvar på mitt gym (kan ändå inte träna detta de närmsta månaderna om någonsin mer). Det är bara att gilla läget. Kanske ska jag börja simma istället tills jag är återställd.

Enligt sjukgymnasten kan man inte avgöra om jag har ett diskbråck eller en diskutgjutning utan en MR. Vad som är helt klart är dock att jag har en nervrotspåverkan och det kommer säkerligen att ta minst sex månader innan symtomen försvinner, kanske ett år. Jag har fortfarande känselbortfall och kraftnedsättning i benet. Nu ska jag vara duktig och göra mina övningar och fundera på hur min träning ska se ut i framtiden. Ett som är säkert är att träna, det ska jag göra på ett eller annat sätt och det ska vara lustfyllt och ingen prestation längre!

Kram Kajsa 🙂

Vilken härlig fredag med Alcazar som avslut!

Hej bloggen!

Nu har jag arbetat min andra vecka och det har gått bra även om jag har haft lite ont i rygg/ben. Tempot har varit bra och jag är så glad att vara tillbaka.

Igår fredag var det dags för höstens höjdpunkt! Jag och en kollega hade beställt biljetter till Alcazar på Arenahallen. Det var 2000 personer där för att se deras avskedsturné. Detta har jag sett fram emot ända sedan vi köpte biljetterna för några månader sedan. Jag brukar inte lyssna på dem till vardags men de har många bra låtar och är helt suveräna liveartister! Jag älskar ju att dansa så det kunde ju inte bli bättre.

Är det disco och glamour så är det glitter som gäller. Hade tur att efter lite letande på Hallarnas köpcentrum hitta en helt silverglittrig topp för såklart vill man ju glänsa en sådan kväll 😉

Jag har ju tur som har en dotter som läser till hår- och makeupstylist och det kom väl till pass inför kvällen. Väl hemma efter jobbet var det bara att sätta sig ner och bli sminkad och fixad i håret! Det kändes så himla lyxigt ❤

Träffade min kära kollega utanför Arenan och vi tog ett glas vin och minglade lite innan själva konserten började och WOW säger jag bara!!! Det sparades inte på glitter och glamour kan jag säga och det var inte många som satt ner på sina platser. Turnépremiär och allt. Fullt ös från start. O-o-O-o. My god vad roligt vi hade.

Ett beteende som jag däremot inte tycker är så imponerande är att det finns människor i vår ålder, runt 50, som dricker sig så berusade innan konserten att de stör och beter sig på ett sätt som jag inte tycker är acceptabelt. Folk som sitter och pratar högt, skrattar okontrollerat, vinglar eller snarare raglar runt. Jag hade några sådana på min sektion och någon som inte såg ut att må så bra. Betala så mycket och sedan kanske knappt kommer ihåg konserten och som stör de andra och får säkerhetsvakter att stå och hålla ögonen på dem hela konserten. Hörde att en jag känner vid en liknande konsert hade någon som satt och kräktes bakom sig. Fy så äckligt men som tur är gick det inte så långt igår. Men det är inte så kul att behöva sitta och oroa sig för sådant. Nu var de som satt eller snarare stod bakom mig inte sådana.

Jag dansade hela kvällen till musiken i likhet med de flesta andra och visste ju redan då att jag kommer att få ont i ryggen dagen efter och det har jag haft men det var det så värt! Mår så bra i själ och hjärta idag ❤

Tidigare när jag varit helt slutkörd av allt som hänt mig och familjen och mina utmattningar så har jag inte orkat umgås med folk/vänner och än mindre göra saker. Nu känner jag dock att det är dags för mig att ha roligt! Man tappar ju vänner när man inte orkar umgås och det är en stor sorg att tappa de som verkligen betytt mycket för en men jag kan förstå dem. Nu har jag byggt upp en ny vänkrets och dem är jag så rädd om. Det är människor som känner till min historia och tycker om och accepterar mig för den jag är. Dessa vänner är värda sin vikt i guld!

Nu känner jag hopp om framtiden och vågar blicka framåt även om jag vet att det kommer uppförsbackar, men jag vet ju att det även kommer att komma nedförsbackar när allt flyter på. Det är dessa man får tänka på när allt känns motigt.

Önskar er alla en härlig lördagskväll och söndag.

Kram Kajsa ❤

Motstridiga känslor och älskad pappa…

Hej bloggen!

Jag använder denna sida till att bearbeta många känslor och händelser, både positiva och negativa. Jag måste skriva av mig om något som är väldigt känsligt då det gäller en förälder som numera är avliden, nämligen min kära pappa.

Mina föräldrar separerade när jag gick i tredje klass på lågstadiet. Pappa träffade en ny kvinna som han sedermera gifte sig med. Hon hade två barn och pappa hade två barn sedan tidigare. Alla som har bonusfamiljer med styvföräldrar och styvsyskon vet att detta kan vara en komplicerad historia.

Nåväl, jag älskade min pappa under min uppväxt och såg upp till honom väldigt mycket! Något som jag däremot saknade var att få höra att jag var duktig på något. När jag var fem år började jag på ridskola och gick där i tio år. När jag gick i femte klass köpte han en häst tillsammans med en bonde han bodde granne med. Där tillbringade jag hela dagarna de helger jag var hos honom. Satt i stallet, red ut i skogen på de banor som kuskarna brukade använda sig av vid sin träning. Men aldrig någonsin hörde jag att jag var duktig på att rida vad jag kommer ihåg. Däremot när jag blev äldre fick jag ofta höra hur duktig bondens dotter var på att rida och alla tävlingar hon deltog i. Då hade jag slutat rida och flyttat till en annan stad med min mamma och syster.

Samma visa när jag fick barn. Jag fick alltid höra hur duktiga min ena styvsysters döttrar var, de tävlade i badminton men aldrig att jag hörde något om mina barn eftersom pappa och hans fru nästan aldrig var och hälsade på hos oss då det var långt att resa och han hade alltid massa byggprojekt hemma. Det gick många år mellan besöken. Han sa i och för sig när man berättade någon om dem att de var lik morfar. Vet ju ändå att han tyckte mycket om dem. Kände dock alltid att hans ”nya” fru och hennes familj var viktigare. Nu är detta MIN KÄNSLA, men den är enormt viktig här.

Många gånger var jag så besviken på pappa och jag vet till och med att jag sa att om pappa dör så kommer jag inte att åka på hans begravning… Detta var ju mitt sårade lilla Kajsa som pratade som bara skrek se mig, älska mig, bekräfta mig!!! Självklart älskade jag fortfarande min pappa men kände mig så sviken många gånger. Nu väljer jag att inte skriva allt som hänt av hänsyn till andra inblandade.

Näst sista gången jag pratade med pappa i telefonen blev vi osams om en så simpel sak som politik och sjukskrivningar… Jag hade ju själv varit utbränd under en lång period och kämpat mig tillbaka med hjälp av terapi och jäklar anamma. Det krävdes mycket blod, svett och tårar men det gick och jag pluggade om till ett nytt yrke. Vi pratade om de många sjukskrivningarna och hur många bara fick gå sjukskrivna år efter år utan hjälp. Pappa sa att det inte alltid är så lätt och jag höll med men sa att med vilja så kan man många gånger komma tillbaka om man får hjälp och stöd tidigt, jag vet ju själv. Han kontrade med att alla är inte lika starka som du är! Då blev jag så arg och sa till honom att jag har ju varit tvungen att vara stark för du har ju inte funnits där för mig! Detta höll han med om. Jag grät under samtalet. Vi pratade lite till och avslutade sedan.

Någon vecka efter detta samtal ringde han upp mig när jag stod i duschen, det var helg och jag skulle snart åka och jobba. Mannen sa att din pappa har ringt och jag suckade och sa ”åh, jag ska ju snart åka och jobba!” Men jag ringde ändå upp honom och pratade. Detta är jag så otroligt glad över idag för några dagar senare drabbades han av en hjärnblödning och fick åka till Neurokirurgen i Umeå för operation. Han opererades men vaknade aldrig upp efter denna. Det uppstod komplikationer och blev en stor blödning. Jag fick veta på lördagen att pappa avlidit 😦 (Nu gråter jag när jag skriver detta då det väcker många känslor). Pappa blev 69 år. Detta var i oktober 2011.
pappa som ungJag fick prata med NIVA i Umeå och fick av sköterskan som satt vid honom när han sövdes höra att hans sista ord innan han somnade var ”Det här kommer att gå bra det”. Det är jag så otroligt tacksam över att det kanske var hans sista tankar!

Nu blev det att åka de cirka 90 milen till begravningen. Vi skulle bo hos pappas fru och det kändes så jobbigt att bo i det huset utan pappa! Begravningen var fin men otroligt jobbig. När vi var hemma hos hans fru kom hon kvällen före begravningen med ett papper som de skrivit där de önskade att vi barn skulle vänta med att ta ut arvet tills båda var döda. Jag och min syster sa att vi väntar med att skriva på, vi ville först prata med en jurist för råd då allt var upp och ned!

Väl hemma kontaktade vi en jurist som rådde oss att ta ut vår del av arvet, det vill säga hälften av det vi hade rätt till. Vi gjorde så och där upphörde sedan kontakten med min pappas nya familj, hans fru tog bort oss från Facebook och blockerade oss. Vi är inte heller längre vänner på Facebook (eller någon annanstans) med hennes barn eller barnbarn. Jag kan förstå henne, hon var i stor chock och hade mist sin stora kärlek och livskamrat och där kom vi som särkullsbarn och ville ha ut vårt halva arv…

Jag hade så stora kval över hur vi valde och var så rädd att pappa i sin himmel skulle vara arg på mig för mitt val så jag kontaktade senare ett medium för att se om jag kunde få besked om detta. Mediet meddelade att pappa inte alls var arg och att han tyckte att vi gjorde rätt. Vad han verkligen skulle ha tänkt om han varit i livet får jag aldrig veta. Men en sak vet jag och det är PAPPA JAG ÄLSKAR DIG ❤ ❤ ❤

Snyft Kajsa

Äntligen en arbetsvecka :)

Hej bloggen!

Nu har jag äntligen kunnat jobba en vecka, yippie! Trodde aldrig att man kunde bli så glad över att få gå till jobbet men så har jag också världens bästa arbetsplats och kollegor!

Efter fem veckor hemma på grund av ryggen var det en så härlig känsla att komma tillbaka till jobbet igen 🙂 Jag blev så varmt mottagen av mina kollegor, både sekreterare, undersköterskor, barnmorskor och sjuksköterskor! Vilken härlig känsla 😀  Jag har fortfarande besvär men de är mycket bättre och jag har fått ett handreglage och en matta att stå på så det är anpassat för mig så jag kan både stå och sitta när jag arbetar.

Som vanligt åkte jag ju på en förkylning första dagen jag började arbeta, så har det nästan alltid varit de sista åren, hahaha, men det har gått bra i alla fall. Har druckit varmt citronvatten med färsk ingefära på morgnarna och nässpray är en välsignelse 😉 Denna förkylning kan dra dit pepparn växer som min mamma uttryckte sig i ett sms till mig 😉

Dottern har vågat ta bussen själv också till sin praktikplats ena dagen denna vecka, vilket är en STOR framgång! Det är endast tre hållplatser och en tid på dagen när det inte är så mycket folk men en riktigt bra prestation och jag är så stolt över henne ❤  Förra terminen var hon kanske i skolan 1-2 dagar på grund av sin depression och vi var ju lite oroliga för hur det skulle gå nu i höst men det har gått jättebra! Nu har hon kanske 1-2 dagars frånvaro istället för närvaro och det är en stor framgång för henne 🙂

I onsdags var jag med om en häftig sak! Jag tror ju på mediala saker och har varit med om medial vägledning både via telefon och personligt besök. Ett av de medium jag anlitat hade healing på distans på kvällen och jag skrev upp mig. När det var dags hade jag varvat ner och låg i sängen. Till en början kände jag inte så mycket men efter några minuter började jag få fysiska känningar/ryckningar på kroppsliga områden där jag har besvär som magen och ryggen-vänster ben. Det var superhäftigt!!! Jag vet att det finns en del som inte alls tror på dessa saker men jag är övertygad om att det existerar. Var och en får tro som den vill och det respekterar jag om andra respekterar min tro.

Ja, det var väl ungefär så mina tankar gick när jag satte mig ner vid datorn idag. Ha en fin söndag!

Kram Kajsa 🙂